I skenet av dig

Biosalongen är nästan tom, ljuset är nedsläckt och det enda ljudet som hörs är trailern till ett nytt kostymdrama. Doften av popcorn attackerar sinnena och jag gömmer mitt leende i min hoodie. När filmen börjar är mina läppar redan kladdiga av salt och jag har hunnit tappa minst fem popcorn in under min t-shirt, jag förstår inte hur det går till men det ramlar alltid ur popcorn när jag klär av mig efter ett biobesök. Scenen på duken visar ett regnigt New York, de bruna tegelbyggnaderna och vägen kantade av gula taxibilar är ikonisk. Gående på den förvånansvärt tomma gatan kommer huvudpersonen, iklädd en kort kjol och klackar, trots spöregnet. Hon har ett paraply men enligt min erfarenhet kommer inte regnet rakt uppifrån så därför skyddar inte ett paraply ens fötter och ben från att bli blöta. Jag tar upp min chokladkaka och bryter loss en bit, det är då du vänder dig om och våra ögon möts för första gången. Med ljuset från duken bakom dig skapas en gloria runt dina spretiga bruna lockar. Din lugg är blond och dina ögon gröna. Dina läppar, målade djupt röda, är inte täckta av salt och din septum-piercing blänker i ljuset från filmen. Jag tappar chokladkakan, och vill beskriva det som om tiden står stilla medan den faller ner mot golvet och popcornen följer efter, men riktigt så illa är det inte. Istället sitter jag som fastfrusen med öppen mun och tar in allt som är du. Du skulle kunna ha varit huvudpersonen i filmen. Det hade på något sätt varit trovärdigt att du inte blötte ner varken skor eller dina bara ben under en promenad genom ett skyfall. Ena sidan av din mun rycker till och jag ser skymten av en skrattgrop medan du sätter ditt finger framför din mun och ljudlöst säger åt mig att vara tyst innan du åter vänder dig om mot filmen.

Min choklad är bortglömd, likaså popcornen och min festis. Även filmen är bortglömd och jag spenderar istället resterande en och en halv timme med att stirra på ditt bakhuvud och fantisera om ditt liv. Du sitter, precis som jag, för dig själv i biosalongen klockan fyra på en söndagseftermiddag i slutet av oktober. De andra sex personerna i salongen är par som halvhjärtat tar in filmen medan de gullar och hånglar, kanske till och med gör mer baserat på de dova stönanden jag då och då hör bakom mig, men jag bryr mig inte om dem. Jag tänker att du kanske jobbar som modell, eller som redaktör för någon modetidning. Medan jag sitter bekvämt i löst sittande jeans och en t-shirt, har du på dig en vit skjorta med struken krage och en mörkgrå, rutig kavaj. Jag kan se en centimeter av din nacke mellan den vita kragen och dina lockar som slutar i en tjock och rak kant. Du kanske jobbar i en butik. Jag kan föreställa mig dig som manager i höga klackar som klickar mot hårt golv medan du basunerar ut strikta order.

När eftertexten rullar reser du dig upp och möter min blick igen, som om du är mycket väl medveten om att jag suttit och stirrat på den lilla biten av din nacke och föreställt mig mina läppar där. Du höjer på båda ögonbrynen, och går sedan utan ett ord ut ur biosalongen. Ljudet av dina klackar ekar och jag stirrar efter dig som om jag kan se rakt igenom de svängande röda dörrarna. När lamporna tänds är det bara jag och paret bakom mig kvar, jag ruskar på mig likt en blöt Berner sennen och samlar ihop mina saker. Mycket riktigt, när jag vänder mig om ser jag den ena personens hand röra sig under jackan som ligger över den andra personens knä, bådas kinder är rosiga och de märker inte hur jag tittar. Med snabba steg tar jag mig ut ur raden av stolar och sedan ut genom svängdörrarna. Jag passerar kassan och nästa grupp av biobesökare innan jag kliver ut i höstkylan. Jag har glömt att sätta på mig min jacka och börjar genast frysa i den kyliga oktoberluften. Innan jag hinner dra upp dragkedjan hör jag hur någon harklar sig och mina ögon möter återigen dina intensivt gröna. Du står lutad mot väggen med ena benet böjt och låter den klackbeklädda foten stödja mot fasaden. De tajta kostymbyxorna matchar kavajen under din ullkappa och du ser ut som en skurk från en superhjältefilm. Runt omkring dig ligger dimman, som rullat in över staden och gör allt suddigt, tung. Om det inte vore för gatlampornas sken som lyser upp de rödgula löven och dig under dem hade jag trott mig vara ensam. Scenen framför mig är som tagen från Watchmen. Det är som om någon har ändrat färginställningen på verkligheten. Utan några egentliga tankar staplar jag fram mot dig, faller ner på knä och börjar dra ner din gylf …

Alarmet tjuter i mitt öra och jag slår vilt med armarna för att få tyst på ljudet. Jag lyfter mitt huvud som legat fastklistrad mot min nu blöta kudde, saliven täcker hela min haka.

När jag äntligen lokaliserat mobilen och stängt av alarmet faller jag ner mot kudden igen, med blicken fäst mot taket försöker jag få kontroll över min andhämtning och förstå vad jag precis vaknat upp ur. Jag låter mina fingrar vandra ner mot mina pyjamasbyxor och märker att kudden och hakan inte är det enda som är vått.

Det är alltid samma dröm. Samma kläder. Samma retsamma leende. Det enda som förändras är paret bakom mig och graden av deras sexuella intimitet. Just den delen av drömmen är ett minne, fastetsad på min hornhinna. Det är biten efteråt, filmscenen där jag faller till mina knän och hungrigt tittar upp mot dig som är min hjärnas försök till ett möte mellan oss. Det är plågsamt nog alltid när mina händer hittar din gylf som jag vaknar.

Det är fjärde gången jag har samma dröm och vid det här laget tror jag att du är en fabricering av mitt sinne, som om jag manifesterat en inre önskan. I duschen tänker jag på dina långa ben runt mina axlar, min tunga som utforskar hela din kropp och med hjälp av duschstrilen kommer jag igen. Idag är första dagen på en ny kurs och jag får inte bli försenad, jag fortsätter påminna mig om det medan min kropp skriker efter ännu en omgång.

*

Den akademiska kvarten har nästan runnit ut när jag hittar fram till klassrummet och sätter mig längst bak. Jag försöker kontrollera mina tunga andetag och torkar bort svetten från min panna med en näsduk. När jag tittar fram mot tavlan är det inte professorn jag ser, det är den där centimetern av hud mellan en polotröja och fluffiga bruna lockar. Hallucinerar jag? Jag kan inte slita min blick från den välbekanta synen av ditt bakhuvud, så nära mig att jag skulle kunna sträcka ut min hand och röra ditt silkeslena hår. När du långsamt vänder dig om och dina gröna ögon smalnar, din ena mungipa vrids upp och skymten av din ena skrattgrop visar sig, känner jag saliven bildas i munnen och jag kniper ihop mina läppar för att inte dregla över mitt anteckningsblock. Du vänder dig om helt mot mig, utan att bry dig om människorna runt omkring och sträcker fram din hand mot min arm. Jag kan inte göra annat än att se på med skräckblandad förtjusning när du lägger dina långa fingrar över min underarm och nyper till. Ett stön undslipper mig och jag sätter min hand över min mun.

”Du är vaken”, viskar du och väter dina läppar med din tunga.

Båda dina skrattgropar syns när du låter dina långa naglar rispa min arm, med din andra hand drar du ner din polokrage och visar en rosa choker med ordet Babydoll på, innan du blinkar med ena ögat och åter vänder dig om mot professorn. Som om inget har hänt.

Jag hör inte ett ord av vad professorn säger fram till rasten, hennes röst blir till ett bakgrundssurr medan allt mitt fokus är på dig. När rasten kommer följer jag, som i en trans, efter dig ut ur klassrummet. Istället för tunna stilettklackar har du idag stora platåkängor och min hjärna fylls av bilder där du går med dem över mig.

Som om du har ögon i nacken, eller på något annat sätt vet att jag följer efter dig håller du upp en dörr i slutet av korridoren. Jag ser inte ens efter om det är andra där, andra människor som du ville öppna dörren för, innan jag går in. 

När dörren smäller igen bakom mig sväljer jag flera gånger men klumpen i min hals vill inte försvinna. Svetten rinner längs min nacke och håret på mina armar står rakt upp. Jag hör dina långsamma steg mot mig, tunga av kängorna som ekar i det tysta klassrummet. När jag känner din andedräkt mot min nacke går en så våldsam rysning genom min kropp att jag sätter händerna på bordet framför för att stödja mig. Ditt mörka skratt ger mig ännu en rysning och när dina händer smeker min nacke och ditt ben särar på mina försöker jag inte längre dölja stönet. Dina kalla händer hittar in under min tröja medan din mun finner mitt öra.

”Jag har väntat på dig.” Din mörka röst är inte vad jag förväntat mig. Hes och sensuell, den är bättre än i drömmen.

”Har du?” Är det enda jag får fram medan jag skakar som ett asplöv och dina händer skickar elektriska stötar in i min mage och kärna.

”Mmhmm.” Din tunga leker med min örsnibb innan dina tänder biter tag och drar.

Förvånad över min förmåga att prata frågar jag: ”Du minns mig alltså?”

Ännu ett skratt. ”Självklart. Du har hemsökt mina drömmar.”

Innan jag hinner fråga vad du menar har dina händer hittat in under mina byxor, in under mina kalsonger och förbi mitt venusberg. Jag vågar inte röra mig när två av dina fingrar glider in i mig med ett vått ljud och din tumme hittar min klitoris. En liten del av mig är orolig för dina långa naglar inuti mig men jag känner ingen smärta, enbart vågor av överväldigande lust när du rör mig på exakt rätt sätt, som om du kan läsa mina tankar. Jag måste blunda och mina armar skakar under min tyngd. Du för en arm runt mig och håller mig hårt mot dig medan du trycker ditt kön mot min rumpa och långsamt låter fingrarna som är i mig göra cirklar tills jag vibrerar mot dig. När handen som inte är upptagen i mina kalsonger hittar min vänstra bröstvårta och nyper blir mitt stön till ett gutturalt skri.

”Vänd på huvudet.”

Jag gör som du befaller och dina mjuka läppar intar mina.

Du sväljer mina skrik när jag kommer i dina armar medan du fortsätter att trycka dig mot mig och efteråt håller du mig mot ditt bröst medan min kropp skakar av efterdyningar. Du biter i min läpp tills det nästan går hål medan du varsamt masserar mitt bröst och leker med lockarna över mitt venusberg. De mjuka, smekande rörelserna känns ännu mer intima än dina fingrar i mig. När jag helt slutat skaka tar du ett kliv bakåt. Avsaknaden av din kropp som tryckts mot min känns oövervinnlig.

Min kropp är tung och svårstyrd men jag lyckas vända mig om och sätta mig på bordet, i lagom tid för att se ditt retsamma leende när du går bort från mig. Du ger mig en slängkyss och försvinner ut genom dörren.

Jag har missat resten av lektionen och när jag på skakiga ben tar mig ut ur klassrummet är byggnaden tom. Jag lämnar cykeln utanför universitetet och går sakta genom dimman. Jag kan knappt se två meter framför mig och staden känns öde. Mina fötter styr mig till en adress jag aldrig varit på innan …

*

Jag pressar upp mina kladdiga ögon. Hur hamnade jag här? Sovande på din arm, med dina varma andetag som kittlar i nacken och din hand som vilar på min höft. Du doftar svagt av lavendel och svett. Jag vill spinna som en katt och kura in mig ännu närmare din kropp, men jag är rädd att väcka dig. Allt känns fortfarande som en galen dröm. Som om jag tagit några piller och dansat tills jag däckat på ett smutsigt toalettgolv. Som om din värme enbart existerar i min fantasi. Min fitta pulserar fortfarande efter din tunga och mina bröstvårtor ömmar. Jag vet inte hur länge jag ligger där och katalogiserar känslan av din kropp mot min. Jag vågar inte göra annat än att ligga här, framför dig i sängen och räkna dina andetag. Efter en stund viskar jag:

”Jag var säker på att du var en illusion. Eller något övernaturligt.”

Dina gröna ögon glittrar när du lyfter ditt huvud och lägger dig över mig, pressar ditt kön mot mitt och håller fast mina händer ovanför mitt huvud. Du tittar ner på mig som om jag vore din nästa måltid och mitt inre fladdrar och drar i spänd förväntan.

”Och vad är du säker på nu?”

Malin Edholm